att se kistan, att veta att du låg där framme. gud så ont det

gjorde i mig. jag hade intalat mig själv att jag skulle vara stark.

precis så stark som du va. så fort vi gick in i kyrkan och jag ser

kistan, kistan med din kropp i, blommorna, banden med våra namn på och ljusen, ljusen som brinner för dig brast det. tårarna rann,

dom rann och rann och rann. när bella sjöng för dig så gick rysningarna

igenom hela kroppen. för den sången brukade bella sjunga för

dig den sista tiden. hon höll din hand och sjöng den.

att se pappa, alla hans syskon och alla andra vara så ledsna gör allt så svårt.

den här dagen har jag gruvat mig för så himla mycket,

men nu när vi varit och sagt hejdå till dig farmor känns

det på något konstigt sätt bra. och jag vet, vi vet att du

sitter däruppe med farfar och ditt barnbarn fredrik och tittar ner på oss. och du finns hos oss hela tiden. precis hela tiden.

kan fortfarande inte riktigt förstå att du är borta. och jag

kan heller inte förstå hur mycket tårar man egentligen har, dom

tar aldrig slut. precis som kärleken till dig, den tar aldrig slut.

som en av dina barndomskompisar sa efteråt.

"signe, eran mamma, farmor, mormor, svärmor osv var världens underbaraste människa." och farmor, det var du. starkast.

du kunde allt som ingen annan kunde.

den här låten kommer jag alltid att förknippa med dig.

bella gjorde det så himla fint.